bobothemagicalmonkey

En livlös man sitter i en alldeles för mjuk och trådsliten fåtölj i mitten av ett rum. En teveapparat blinkar och viskar i ett hörn. Skuggorna blir långa sedan korta. Långa sedan korta i snabb följd. Längst ut på hans högra hands fingrar hänger ett slitet, böjt och disigt fotografi av en ung kvinna. Fotot är väldigt gammalt och har följt med mannen från hans ungdom, när han var viril och stark. En gång i tiden var fotot inte bara en halvt bortglömd dröm utan verklighet. En person, ett namn, ett ansikte, en doft, en personlighet - en människa.

Spöken av en svunnen tid ekar i tystnaden. Vibrerar mot ramar med halvt bortglömda historier, detaljernas fängelse. Platta ansikten med liv de ej längre innehar, glädje som inte existerar. På väggen hänger oljemålningar från en annan tid som berättar egna sagor - om penselns starka, tydliga drag. Det släpande ljudet av hästhår mot kanvasduk, ett lätt insug av luft och smackande av tänder. En idé som går från koncept till verklighet, från tanke till känsla. Ett skåp med tallrikar som ansamlats med tanke på formen av rummet de står i - inställda med precision och syfte. I ekot av alla dessa drömmar seglar fotot och blir en del av dammet på det nötta, mjuka trägolvet. Ännu ett ansikte som försvinner in i glömskan. Ännu en människa som nu bara är ett minne hos de som existerat före och efter, som lika gärna aldrig behövt existera.

En ung, livfull man sitter och tittar mot den spänstiga, unga kvinnan som kommer gående mot honom. Han ställer sig upp, super in höstluften och börjar gå mot henne. Gruset under hans skor knastrar härligt, ljudet av en bilmotor passerar och vibrerar hans diafragma. Deras läppar möts, deras fingrar smeker mot kinder som är rosiga av kyla. Hennes lätt försynta skratt dallrar i luften och hans leende skär igenom ett lite för brett ansikte. Mörka ögon möter ljusa gröna och själar dansar med passion, eld och glöd få förunnat.

Ett skrik skär genom natten och en oförskämt lycklig man får hålla i sin nyfödde son, sprattlande röd. En ung själ möter en äldre själ och dansar även de en dans, en dans av kärlek, förmodad trygghet och framtid.

Den unge sonens själ har blivit äldre och dess behov av trygghet har minskat. Ut i världen dansar den unge sonens själ och kvar blir den äldre faderns. Moderns själ lever kvar i minnen och tårar som torkar mot kudden och lakanet om nätter som fadern inte delar med någon annan.

Den unge sonens äldre själ möter även den en yngre själ som i sin tur behöver trygghet, kärlek och förmodad säkerhet.

Fadern delar sina minnen med den unge sonens yngre son. De skrattar och ler. Tårar träffar fortfarande kudden och lakanen. Bilden av henne har börjat böjas. Han försöker lägga den mellan två böcker. Det hjälper inte.

Åren går och fadern blir äldre. Hans favoritfåtölj börjar bli trådsliten och mjuk. Bilden börjar bli disig och sliten. Det är ett vitt streck över mitten där den blivit böjd allt för många gånger. En ung kvinna ler mot honom och lovar saker som drömmar är gjorda av.

Kudden blir inte längre blöt av tårar, ej heller lakanen. Ett lätt dammoln slås upp när fotot träffar trägolvet. Kärleken som det innehåller ekar ännu idag.

Det gör min dag väldigt mycket enklare att genomlida.

Inatt, när månen skiner, då tänker jag på dig. Inatt, när månen skiner, då ler jag åt denna tanke.

Jag sitter och tittar ut genom fönstret och i en grådaskig, blöt dag kan jag ändå inte låta bli att le.

Är det möjligt?

Mina drömmar har återgått till att vara mina drömmar.

Här kommer ett lite mer ... poetiskt inslag, antar jag.

Jag öppnar ögonen, men ser ingenting.

Att tänka på dig.

Kliv upp, säger de åt mig. Vindarna. Kasta av dig oket, lyft dina ögon. Titta uppåt, se skyn - känn vinden smeka ditt ansikte. Lys upp dagen med ett leende, kliv upp och andas in en ny dags luft.

... är att inte alltid behöva tänka så sinnessjukt mycket.

Det är från ett universum som kallas 'Warhammer', så ni som inte vet vad det är behöver inte oroa er, läs det bara som njutning. ;)

________________________________________________________

The sound of rotors. The smell of burning flesh. The sensation of ground shaking. I am placed on a world dying. It is dying a shuddering, heaving death. I am to procure a single item - a person, actually. If that person does not come back to the guncutter I need not return. I have thirty-two minutes to do this before the planet is scheduled for summary destruction by the fleet in orbit. My legs are pumping beneath me and my breath is gushing out in white around me. It is freezing and yet I am only clothed in a leather jacket and a woolen shirt beneath. My gloves are black leather and my pants are of some fabric unknown to me - it's warm, but not enough. Not today. Snow is falling and so is the temperature as the world is disrupting beneath my feet. I hop over the trunk of a ground vehicle, its inhabitants frozen in perpetual fear as the cold hit them unknowingly. The beams of frost are of unknown origin; I've only been told to stay clear of them. My legs are still pumping beneath me when I force-tackle my way in through a glass door and into the ground floor of a vast complex of chromed steel and glass. I look at some kind of orientation tablet and I am utterly confused. Doctor Helyena Weemble. Why are you so important they keep a planet from being expunged because of you?

My fingers trace the tablet for that name and finally I see "Dr. Weemble, H.". Twelve floors. The lifts have stopped working, their otherwise green buttons flashing red. I look at the stairs and sigh.

Eighteen minutes to go - I will never make it. I tackle my way through a white door, my shoulder almost breaking. I feel it crack beneath my jacket.
I see a woman in her mid-forties in a white lab coat standing over what seem to be sample jugs.
"You!" I say, pointing, panting heavily, "Are coming with me!"
She looks up at me and I instantly realize I am dead. She will not go anywhere.
"I can't - all my research!" she says, almost beginning to cry.
"Fed it! I don't care about your research, neither does the Imperial Navy in orbit! They care about you! Now come on, woman!"
"Can you hear that? Outside? It's a world dying. It's your world dying around you - and you and I will be dead as well unless we hurry."
I look at my watch. Sixteen minutes. I am dead.
"I..." she begins, her lips quivering.
"We need to move. Now. Or we're both dead. Bring those jugs, they'll be helpful - trust me."
She looks stupidly at the jugs and pick one up in each hand.
"I guess you're right."
"Come on, woman! Now!"
She starts walking toward me and I jog up to her and start pulling her toward a walkway that joins the two parts of the building together. I look down at a glass roof, covering what was the cafeteria of the building.
"This is going to hurt me more than you, my lady." I say, bowing. I then grab her coat and pivot myself over the edge, with her back to my chest. What seems like an impossible amount of time airbourne my back finally touches glass - it doesn't shatter. My shoulder and back explode with pain and I can barely think. My chest gets pushed in and I feel a couple of my ribs break. My breath is pushed out of my lungs and I hear her sobbing. We're gliding toward the floor, the cracked pane giving off crackling sounds.
"That... hurt, lady. You might need to run by yourself." I say, through gritted teeth as we're slowly gliding toward what is certain to be my doom - my right arm is cramped up and I can't feel my other arm.
She twists around and looks in my face.
"No. If you're not going, I'm not."
I curse and try to look at my watch - twelve minutes. No way.
"Alright, woman. I'll come."

Stumbling and shambling out of the building, my left foot broken from the recent fall, I try to make her run ahead of me.
"I'm coming, trust me - I'm right behind you! Just run! See that gun-cutter? Go there! Run!"
Nine minutes.
She starts running. Although she keeps looking back her legs are pumping beneath her, her breath white.
I keep shambling after her, my entire body wracking in pain. My left arm is completely useless and my right held close to my chest. My chest is heaving, my lungs trying to compensate for my pain by breathing more - it's not helping. My body is shooting adrenaline into my veins to keep me moving - it's hard, but I keep going because she keeps looking at me. Like if she's going to turn back. I can't allow that. I wave my right arm at her, to pick up the pace. She doesn't look back. Not even once more. Six minutes. My legs finally give way beneath me. I curse again. I try to get up, my right arm trying to gain purchase on a slippery hood of a ground vehicle. My fingers are broken too. I wince in pain. I get up on my right leg and start hopping forward. My face must be covered in ice as I am freezing. The gun-cutter's engines are revving, I can hear them. I look up only to see my wife looking back at me. I smile.
I press the button on my micro-bead.
"I love you" I say, through gritted teeth.
"Please, Seth, please!"
I look at my watch, hearing my beautiful wife's voice. Four minutes.
I try to take a step, but my left foot is swollen and useless. I fall down again. My wife is crying, I can hear her. Pleading me to get up. I can hear the servitor running pre-flight checks and my fellow Acolytes trying to get my wife to realize what is happening. I kneel down on both knees and look up at her. My face must be swelling as well, as I can no longer look through my right eye. Must be all those doors. My knees are freezing and I can barely feel my right leg. My left foot is throbbing with pain. I look around me, at the world quaking in its destruction.
"Tell Yulinna and Gwen I love them both." I say before ripping the micro-bead out of my ear. I see them controlling my wife from opening the hatch. Two minutes. I am merely seventy five metres from the gun-cutter but the servitor has locked it down. She's beating the servitor and they're wrestling with her for her weapon. I smile. Always a wild one, that. I sit back on my haunches, wincing with the pain. I fall over to my right, leaning against the carborator of the ground vehicle next to me.
"What a way to die, huh?" I ask no-one, hissing from the pain in my right arm. I hop into a better position, as to better watch my own demise. I look up into the sky, trying to look through the clouds. I see distant bright lights flashing. Thirty-six seconds. I guess it was impact, or they're just eager. I smile. I see the lances hit, very far away from me. It's quite unreal. My demise, so close, yet so totally unrealistic. I smile again. Hope is the last thing leaving your body, so they tell me. I have had little hope ever since I landed on this planet. Ever since the dreams. I look up, straight up and my left eye sees the lance that is aimed at the complex behind me. I wince and try to cover my right ear with my arm, hissing in pain, as the enormous blast reverberates over the landscape. A guttural, tearing sound. This is what it feels like. Armageddon. I look over to the complex, over my left shoulder - the beam is cutting closer to me, it's planet-destroying capabilities soon ripping me to shreds. I close my eyes, thinking of my two daughters. Oh, so beautiful. Six and three years old. Blonde hair, blue eyes. So alike their mother. The ripping sound is so close now. I don't cover my ear anymore. I just relax. A small hand holds mine as I open my eyes again, looking into those of an angel. A small, brown-haired girl is looking deep into my soul and I try to smile at her.
"I saw what you did to that woman." she says.
"You saved her."
I smile and close my eyes again. I am in too much pain to talk.

The light is shining through my eye-lids now, the ground shaking. I feel sleepy, almost falling asleep before the warmth hits me, that incredible warmth. It feels like home. It feels like it's meant to happen. Her hand never leaves mine.

... jag aldrig drömt förut.

Bakom mina ögon.

... som luktar som henne längre. Tro mig - jag har sökt.

Uhuh.

"Have you ever had the power to create whole worlds in the palm of your hand? I have. It is not a comforting feeling." - the Creator, to his advisor.

En slagen, bruten man vandrade idag över mitt vardagsrumsgolv. En sång som sjöngs åt någon annan fyllde hans hjärta med sådan saknad att han inte visste hur man andades. Han kunde inte förstå hur någon kunde ha betytt så mycket för honom för att sedan försvinna. Han kunde inte acceptera tanken att snart skulle den personen försvinna. Den personens närhet är som syre för vår brutne man. När den personen då försvinner från vår slagne man, då drunknar han. Han kan inte simma utan kärleken från vår mystiska individ.

 

Nu sitter den slagne, brutne mannen och skriver medan tårar faller fritt. Hans hjärna vet att han inte borde men hans kropp kan inte sluta hoppas. Hoppas att hon bara öppnar dörren med nyckeln hon redan lämnat igen. Att hon hänger upp jackan på kapphållaren som de tagit tillbaka. Att hon tänder ljus jag inte har, på sitt speciella sätt, för att skapa lite vardagsstämning. Att hon kommer upp bakom mig, när jag sitter och skriver, och bara håller om mig. Att hon pussar på min kind, ler mot mig. Att hon ger mig sin kärlek. Att hon är min igen. Att hon alltid är min. Att hon kommer in och skäller på mig för att jag har det så stökigt. Att hon kramar mig som bara hon kan. Att hon kommer tillbaka till mig och somnar i min famn. Att hon bara håller min hand igen. Att hon kysser mig. Tittar upp på mig från vår omfamning eller när hon lyfter huvudet från mitt bröst och tittar in i mina ögon. Viskar, viskar i mitt öra alla saker som gör att jag kan vara lycklig. Snart kommer hon att resa bort från mig.

 

Att bli lycklig oberoende av mig. Att våra drömmar sakta släpper från varandras liv. Att våra tankar börjar färdas åt andra håll. Så länge hon ler, tänker min hjärna. Så länge hon ler vet jag att hon är lycklig. Att hon åtminstone försöker tänka på något annat. Att hon försöker se framåt. Jag vet att hon inte är lika drabbad av det här som jag är, inte fysiskt. Jag tycker inte synd om henne. Jag älskar henne. Jag älskar henne, skall ni veta. De få som, om nu någon överhuvudtaget, läser det här. Det är inte bara tomma ord. Jag kan inte, på en fysisk nivå fungera utan henne. En slagen, bruten man sitter här med två papperstussar instuckna i näsan och skriver. Hoppas. För hoppet är det sista som lämnar kroppen. Det känns som att det är nära. Det känns som att, om bara någon dag, är allt hopp ute. Då är mitt öde beseglat. Då slutar min kärlek vara kvar i min närhet. Jag vet inte hur mitt hjärta kommer att reagera. Jag vet hur min hjärna kommer att reagera. Jag kommer att hoppas att hon ser framåt. Att hon hittar lyckan, tillsammans med min systers namne. Jag hoppas verkligen, åh, så jag hoppas. Mest av allt hoppas jag att hon minns mig. Att hon inte glömmer. Jag vet dock. Jag vet att man inte kan komma ihåg hur en kram känns för alltid, hur ett ansikte ser ut. Hur en persons hud känns. Jag försökte röra vid hennes ansikte ikväll. För att komma ihåg. För att komma ihåg så länge jag kan hur hennes hud känns. Var hennes ansikte slutar. Hur hennes käklinjer går. Hur hennes hår känns. Hur hennes öron känns. Hur hennes panna sluttar. Var hennes läppar slutar, hur mjuka de är. Jag försökte komma ihåg hur hon andas. Hur hennes hjärta slår. Jag känner hur det slutar slå för mig. Jag känner hur det slår för framtiden. Jag är inte en del av den. Inte på det sätt jag vill. Inte på det sätt jag hoppas för. Så jag hoppas, för framtiden. För hennes framtid.

 

För att jag inte vet hur min ser ut.

 

Hon sade idag; jag hoppas att du blir lycklig. Att jag får som jag vill ha det, diplomatiskt nog - i slutet, må ni tro. Inte först. Jag fick rätta henne ett par gånger, heh. För dit jag skall är ingen lycklig. Inte helvetet eller så, men... ja. Jag skall också resa bort. Resa bort från allt som är vårt. Allt som blivit, allt som varit.

 

Jag sitter och tittar runt i vår... i min lägenhet och undrar. Undrar vad som kunnat hänt om jag bara varit en bättre människa. En bättre människa som bemött henne på annat sätt - hade det gått? Hade jag kunnat göra annat än vad jag gjorde? Eller var vi dömda från början?

 

Vi älskade varandra. Vi älskar nog fortfarande varandra, så som vi tittar på varandra. Håller varandra. Jag vet dock att jag inte släppt. Jag kommer nog aldrig kunna sluta hoppas. Jag är en sådan där ... person som hoppas. Jag är inte en doer. Jag är en som hoppas, hoppas att allt skall ordna sig. Jag brukar säga; "äsch, det ordnar sig" - men vad jag egentligen menar är "jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna lösa det".

 

Jag babblar bara nu. Men jag tror nog att jag behövde det. En damm har brustit. En propp har lossnat. Jag tror att jag kan skriva igen.

 

Tack.

 

Tack för all vår tid tillsammans.

 

Jag kommer att sakna dig. Alltid älska. Alltid hoppas.

 

Jag hoppas du får det fantastiskt dit du skall.

 

Skapa din framtid. Må din vilja ske, som din far skulle sagt.

 

Tack ännu en gång.

 

Jag älskar dig.
Come what may.

Jag brukar alltid inbilla mig att jag inte kan skriva mer när jag väl börjat. Det är ju självklart falskt. Självklart hade jag fel. Oerhört enerverande.

Eller så kanske jag hade rätt.

Åh, min vackra lilla hjärna. Vad gör du med mig?

Tack.

God dag.

Jag tror jag har saknat att skriva av mig. Att nyttja mina tankar för att pränta en form av ord, en skapelse formad av bokstäver. Hm. Mycket har hänt i mitt liv, mycket kommer att hända. Jag anser mig nog faktiskt ha mognat till viss del. Som vissa säger; det är oerhört fruktansvärt omöjligt svårt att inse hur långt man faktiskt kommit förrän man vänder sig om och tittar på sina fotspår.

Jag vet inte om jag har fler ord att pränta på den här sidan. Jag ville nog mest bara säga det.

Godnatt.

Tack för mig.