bobothemagicalmonkey

En livlös man sitter i en alldeles för mjuk och trådsliten fåtölj i mitten av ett rum. En teveapparat blinkar och viskar i ett hörn. Skuggorna blir långa sedan korta. Långa sedan korta i snabb följd. Längst ut på hans högra hands fingrar hänger ett slitet, böjt och disigt fotografi av en ung kvinna. Fotot är väldigt gammalt och har följt med mannen från hans ungdom, när han var viril och stark. En gång i tiden var fotot inte bara en halvt bortglömd dröm utan verklighet. En person, ett namn, ett ansikte, en doft, en personlighet - en människa.

Spöken av en svunnen tid ekar i tystnaden. Vibrerar mot ramar med halvt bortglömda historier, detaljernas fängelse. Platta ansikten med liv de ej längre innehar, glädje som inte existerar. På väggen hänger oljemålningar från en annan tid som berättar egna sagor - om penselns starka, tydliga drag. Det släpande ljudet av hästhår mot kanvasduk, ett lätt insug av luft och smackande av tänder. En idé som går från koncept till verklighet, från tanke till känsla. Ett skåp med tallrikar som ansamlats med tanke på formen av rummet de står i - inställda med precision och syfte. I ekot av alla dessa drömmar seglar fotot och blir en del av dammet på det nötta, mjuka trägolvet. Ännu ett ansikte som försvinner in i glömskan. Ännu en människa som nu bara är ett minne hos de som existerat före och efter, som lika gärna aldrig behövt existera.

En ung, livfull man sitter och tittar mot den spänstiga, unga kvinnan som kommer gående mot honom. Han ställer sig upp, super in höstluften och börjar gå mot henne. Gruset under hans skor knastrar härligt, ljudet av en bilmotor passerar och vibrerar hans diafragma. Deras läppar möts, deras fingrar smeker mot kinder som är rosiga av kyla. Hennes lätt försynta skratt dallrar i luften och hans leende skär igenom ett lite för brett ansikte. Mörka ögon möter ljusa gröna och själar dansar med passion, eld och glöd få förunnat.

Ett skrik skär genom natten och en oförskämt lycklig man får hålla i sin nyfödde son, sprattlande röd. En ung själ möter en äldre själ och dansar även de en dans, en dans av kärlek, förmodad trygghet och framtid.

Den unge sonens själ har blivit äldre och dess behov av trygghet har minskat. Ut i världen dansar den unge sonens själ och kvar blir den äldre faderns. Moderns själ lever kvar i minnen och tårar som torkar mot kudden och lakanet om nätter som fadern inte delar med någon annan.

Den unge sonens äldre själ möter även den en yngre själ som i sin tur behöver trygghet, kärlek och förmodad säkerhet.

Fadern delar sina minnen med den unge sonens yngre son. De skrattar och ler. Tårar träffar fortfarande kudden och lakanen. Bilden av henne har börjat böjas. Han försöker lägga den mellan två böcker. Det hjälper inte.

Åren går och fadern blir äldre. Hans favoritfåtölj börjar bli trådsliten och mjuk. Bilden börjar bli disig och sliten. Det är ett vitt streck över mitten där den blivit böjd allt för många gånger. En ung kvinna ler mot honom och lovar saker som drömmar är gjorda av.

Kudden blir inte längre blöt av tårar, ej heller lakanen. Ett lätt dammoln slås upp när fotot träffar trägolvet. Kärleken som det innehåller ekar ännu idag.