bobothemagicalmonkey

Jag har gått upp och ned, som vanligt, både i vikt och humör. Förbannad blir jag.

Usch.

Ja, jag vet inte vad mer jag skall skriva. Jag är så dålig på att uppdatera.
*Hare bra!*

Ja, då har man klivit ut i världens vida mörker, med en anhängare vid min sida. En vacker varelse, månntro, men likaså en anhängare. Jag trodde mig sett världen, jag trodde mig veta att ingenting kunde hänföra mig längre, men detta enkla, enkla sätt som denna stad berörde mig på. Jag vet inte vad jag skall säga. Helt otrolig upplevelse. Jag kände sakta hur jag blev anhängare mer än ledare, om jag nu någonsin varit det överhuvudtaget. Hur någon som är så mycket yngre i år ändå kunde vara den äldre i erfarenhet. Det gör mig ödmjuk, lugn i själen och lugn i hjärtat. Det gör mig glad, för då inser jag ändå någonstans att jag tagit mig långt som tillåter någon som denna person att komma in i mitt liv och göra det till en enda lång film om romantik, romanser och romaner. Att hon kan komma in och bara slänga om alla bokstäver; depression blir lycka, om ändå något felstavat och tråkigt blir till roligt. Kalla det känslodyslexi, men på ett bra sätt.

Mycket tänkvärt, mycket nytt.

Tack för den tid vi spenderade tillsammans, den betydde fruktansvärt mycket. Förhoppningsvis får vi göra fler sådana resor tillsammans - om du orkar med allt mitt oooh-ande.

Vid morgonen åter jag ler, vid morgonen åter jag lever och andas.
  "Hej, där, främling."
  "Hallå, du ärovördige morgon."

Vandra med mig, kliv bort från den utstakade vägen, skaka loss, spring utan skor bland rötter och barr.
Det behöver vi alla.

Andas.

Vakna.

Lev!