Det skär i mig.
Att tänka på dig.
Det är dock oerhört skönt att ha någon annan att tänka på.
Tack för att du existerar.
Någon djupare dikt kommer senare.
Tack.
I en tumlande vind.
Kliv upp, säger de åt mig. Vindarna. Kasta av dig oket, lyft dina ögon. Titta uppåt, se skyn - känn vinden smeka ditt ansikte. Lys upp dagen med ett leende, kliv upp och andas in en ny dags luft.
Jag försöker. Det är så mycket jag ångrar, så mycket som jag önskat ogjort. Speciellt nu. Speciellt efter vad jag fått veta.
Det är dock ännu en anledning att lyfta blicken. Att se framåt, nya vägar, nya mål. Jag försöker att slappna av, ta ett andetag och låta mina axlar sjunka ned igen. Jag försöker att ta några kliv framåt istället för att blicka bakåt, att titta in i en tumlande vind av ångest och mörker. Jag försöker att använda det momentum jag byggt från detta för att ta mig framåt, se en ny framtid. Se en framtid där jag mår bra. Där jag får le och känna lycka.
Jag hoppas och tror på mig själv. Mänskligheten är min religion och jag är religiös. 'Önska mig lycka till' hade jag sagt om jag behövt det. 'Se till att jag mår bra' hade jag också sagt om jag behövt det. Det är dock inget jag kräver, att någon skall försöka se till att jag tar mig upp ur sängen.
Det jag dock hoppas på är att de vill se mig kliva upp. Att de vill se mig le igen. Att de vill möta mig halvvägs.
Tack för mig men framförallt; tack för dig. Tack för att just du existerar.
Det gör mitt liv värt att leva.
