En mer poetisk, mörk, emo sida av mig själv. Voilá.
En mänsklig maskin, månntro?
Vriden bortom vad som är förnuftigt, en spiral av logik i en värld av kaos driven av algoritmer utan känslor. Blanda in färger, förstånd och nyanser och du har den mänskliga apparaten. Å ena sidan driven av kalla synapser, ekvationer och matematik, å den andra driven av interpolära intryck - girighet, hat, kärlek, lust - helt enkelt en dator utan spärrar, utan ramverk. Vi fungerar tills någon säger att vi inte gör det - tills någon säger att vi bör lagas. Håller vi inte med bekräftas bara vår sjukdom. Härligt.
Jag tror jag hatar dig
Jag tror verkligen att jag hatar dig. Det finns nog inget annat ord för den känsla jag känner när jag ser på dig. Bara din närhet gör mig illamående. Du får mitt skinn att krypa, mina nävar att knytas. Mina käkar att spännas, mitt blod att pumpa. Min kropp gör sig redo för en strid jag vet aldrig kommer att anlända, en batalj som aldrig kommer att utkämpas. Hade det inte varit för att vi lever i det här samhället vet jag ärligt talat inte om du överlevt natten, din lilla fitta. Jag skulle krossa dig som en insekt. Skroift. Ljudet av ditt exoskelett under min känga. Mmm.
Jag tror att jag är galen
Jag tror verkligen att jag är galen. Jag tror att det inte finns ett uns av förstånd i mitt pinsamma försök till tankeverksamhetsframställare som vi kallar hjärna. Jag står där, duh-ar mig till sömns i en lång kö av ignorans och icke-förståelse. En känsla av kyla tränger konstant in i mig, likt nålar som försöker bedöva en smärta jag inbillar mig att jag inte känner. Jag tror inte jag mår så bra, egentligen, hur väl jag än försöker dölja det.
Jag tror att jag är galen.
Jag tror att jag är helt normal, värd allt som jag fått
Som titeln säger. Ett litet enkelt snedsteg i självförtroendetrappan bara. Bara le och ta på sig hatten igen.
Syns ute i vårrusket!
Jag tror att jag inbillar mig.
Allt jag är.
Den jag är.
Hur jag är.
Varför jag är.
Men det kan inte jag veta; det får någon annan berätta för mig. Om jag behöver lagas eller inte. Det kan inte jag bestämma. Det är så det fungerar här i livet.
Så är det bara.
Tack för mig.
Vriden bortom vad som är förnuftigt, en spiral av logik i en värld av kaos driven av algoritmer utan känslor. Blanda in färger, förstånd och nyanser och du har den mänskliga apparaten. Å ena sidan driven av kalla synapser, ekvationer och matematik, å den andra driven av interpolära intryck - girighet, hat, kärlek, lust - helt enkelt en dator utan spärrar, utan ramverk. Vi fungerar tills någon säger att vi inte gör det - tills någon säger att vi bör lagas. Håller vi inte med bekräftas bara vår sjukdom. Härligt.
Jag tror jag hatar dig
Jag tror verkligen att jag hatar dig. Det finns nog inget annat ord för den känsla jag känner när jag ser på dig. Bara din närhet gör mig illamående. Du får mitt skinn att krypa, mina nävar att knytas. Mina käkar att spännas, mitt blod att pumpa. Min kropp gör sig redo för en strid jag vet aldrig kommer att anlända, en batalj som aldrig kommer att utkämpas. Hade det inte varit för att vi lever i det här samhället vet jag ärligt talat inte om du överlevt natten, din lilla fitta. Jag skulle krossa dig som en insekt. Skroift. Ljudet av ditt exoskelett under min känga. Mmm.
Jag tror att jag är galen
Jag tror verkligen att jag är galen. Jag tror att det inte finns ett uns av förstånd i mitt pinsamma försök till tankeverksamhetsframställare som vi kallar hjärna. Jag står där, duh-ar mig till sömns i en lång kö av ignorans och icke-förståelse. En känsla av kyla tränger konstant in i mig, likt nålar som försöker bedöva en smärta jag inbillar mig att jag inte känner. Jag tror inte jag mår så bra, egentligen, hur väl jag än försöker dölja det.
Jag tror att jag är galen.
Jag tror att jag är helt normal, värd allt som jag fått
Som titeln säger. Ett litet enkelt snedsteg i självförtroendetrappan bara. Bara le och ta på sig hatten igen.
Syns ute i vårrusket!
Jag tror att jag inbillar mig.
Allt jag är.
Den jag är.
Hur jag är.
Varför jag är.
Men det kan inte jag veta; det får någon annan berätta för mig. Om jag behöver lagas eller inte. Det kan inte jag bestämma. Det är så det fungerar här i livet.
Så är det bara.
Tack för mig.
Det förflutna.
Jag ligger och funderar kring det förflutna, allt som hänt och allt som komma skall.
Vi befinner oss i en pekuliär situation du och jag, min baneman, mitt förstånd. Jag går omkring i cirklar och jagar min egen, inbillade svans bara för att jag inte riktigt vet var jag vill lägga ned min stridsyxa. Jag kan inte bestämma mig huruvida jag skall strida eller lägga mig ned under varma filtar och bara le. Du och jag, mitt förflutna - vi har mycket bakom oss. Det finns så mycket jag skulle behöva prata med dig om. Gråta, skratta, le - bli allvarlig igen, bli ledsen men framförallt få svar. Få svar på allt som jag gjort, alla misstag jag begått. Hade det gått vet jag ändå inte om jag gjort det, för vet ni vad? Jag är inte perfekt. Kommer aldrig bli perfekt.
Vill inte bli perfekt.
Jag känner mig bara så ... kantstött.
Det är som att livet inte håller med mig. Allt står bara still just nu, helt utan sinnesrörelser. Jag vet bara att min hjärna inte fungerar längre. Det enda jag ser det är du och det vi skall göra tillsammans. Det vi planerat och hur vi skall klara av det. Jag har inget mer, inget annat - jag har vänner, visst, jag har planer med dem också, men ingenting fast. Inte som förut. Då allt var spikat, allt var klart. Jag visste vad jag ville, med vem jag skulle göra det och hur, när var och på vilket sätt. Jag har ingenting kvar av det jag en gång visste och kallade mitt liv. Ingenting alls. Inte ens en liten gnutta, förutom högen i mitt rum som jag inte viljat ta sönder på grund utav att det är delar av mitt gamla liv. Jag kan inte släppa det. Det går inte. Jag klarar inte av att stöka bort mitt liv från mitt rum, min egen del av mig själv. Det är som att försöka stöka bort mitt högra ben.
Jag ber om ursäkt för att jag är så dålig, en så dålig människa, men så är det bara. Jag kan inte göra annat än just det.
Jag tror jag skall sluta snart innan det bara blir en till snyfthistoria, en historia om mig själv där jag bara beklagar mig över min egen livssituation som i sig inte alls är negativ på något sätt; jag har jobb, en flickvän som jag älskar och som älskar mig tillbaka, vänner, familj som stöttar och en god ekonomi. Jag har intressen, jag har saker som gör att jag kan tillfredställa mina behov, men ... något saknas. Något är inte kvar. Något saknas i mitt liv. Jag tror jag vet vad det är.
Tack för mig.
Vi befinner oss i en pekuliär situation du och jag, min baneman, mitt förstånd. Jag går omkring i cirklar och jagar min egen, inbillade svans bara för att jag inte riktigt vet var jag vill lägga ned min stridsyxa. Jag kan inte bestämma mig huruvida jag skall strida eller lägga mig ned under varma filtar och bara le. Du och jag, mitt förflutna - vi har mycket bakom oss. Det finns så mycket jag skulle behöva prata med dig om. Gråta, skratta, le - bli allvarlig igen, bli ledsen men framförallt få svar. Få svar på allt som jag gjort, alla misstag jag begått. Hade det gått vet jag ändå inte om jag gjort det, för vet ni vad? Jag är inte perfekt. Kommer aldrig bli perfekt.
Vill inte bli perfekt.
Jag känner mig bara så ... kantstött.
Det är som att livet inte håller med mig. Allt står bara still just nu, helt utan sinnesrörelser. Jag vet bara att min hjärna inte fungerar längre. Det enda jag ser det är du och det vi skall göra tillsammans. Det vi planerat och hur vi skall klara av det. Jag har inget mer, inget annat - jag har vänner, visst, jag har planer med dem också, men ingenting fast. Inte som förut. Då allt var spikat, allt var klart. Jag visste vad jag ville, med vem jag skulle göra det och hur, när var och på vilket sätt. Jag har ingenting kvar av det jag en gång visste och kallade mitt liv. Ingenting alls. Inte ens en liten gnutta, förutom högen i mitt rum som jag inte viljat ta sönder på grund utav att det är delar av mitt gamla liv. Jag kan inte släppa det. Det går inte. Jag klarar inte av att stöka bort mitt liv från mitt rum, min egen del av mig själv. Det är som att försöka stöka bort mitt högra ben.
Jag ber om ursäkt för att jag är så dålig, en så dålig människa, men så är det bara. Jag kan inte göra annat än just det.
Jag tror jag skall sluta snart innan det bara blir en till snyfthistoria, en historia om mig själv där jag bara beklagar mig över min egen livssituation som i sig inte alls är negativ på något sätt; jag har jobb, en flickvän som jag älskar och som älskar mig tillbaka, vänner, familj som stöttar och en god ekonomi. Jag har intressen, jag har saker som gör att jag kan tillfredställa mina behov, men ... något saknas. Något är inte kvar. Något saknas i mitt liv. Jag tror jag vet vad det är.
Tack för mig.
