Jag kliver upp.
Jag kliver upp, hänförd över hur vacker morgondagen är, hur skinande solen kan te sig utanför ett fönster jag inte bryr mig om att öppna. Jag tittar mot morgondagens gröna gräs och ler för mig själv, hur mycket skulle jag inte njuta av att stå därute imorgon och bara få känna gräset mellan tårna. Jag tar sedan på mig mina låtsas-tofflor och kliver ut i en tom hall, ler för mig själv och fantiserar hur det kommer se ut när allt är städat och klart, när det är fyllt av kärlek, studs och liv. Livet leker, om än bara en dag i taget, med framtiden i sikte, som ett ensamt mål på horisonten. Man kan inte säga; "Det är helt molnfritt", utan man säger bara; "Det är bara ett litet moln på himmelen". Så kan det vara ibland, man känner sig på topp, även fast det bara är ett enda moln.
Ibland så kan man känna sig på topp bara för att man får se lite blått. Jag vet inte vad jag menar, vad jag känner eller vad jag försöker åstadkomma med det jag skriver nu, det enda jag vet är att jag ändå vet precis exakt hur jag känner när jag känner det och att jag väldigt, väldigt gärna uttrycker det på något sätt. Kalla mig konstig, kalla mig underlig, men det är sådan jag är.
Så är det bara.
Ibland så kan man känna sig på topp bara för att man får se lite blått. Jag vet inte vad jag menar, vad jag känner eller vad jag försöker åstadkomma med det jag skriver nu, det enda jag vet är att jag ändå vet precis exakt hur jag känner när jag känner det och att jag väldigt, väldigt gärna uttrycker det på något sätt. Kalla mig konstig, kalla mig underlig, men det är sådan jag är.
Så är det bara.
Min mamma och jag
Jag kände att det kanske var dags att skriva någonting om min barndom. Nu, när jag verkar ha fått en nytändning och börjat låtsas-blogga. Jag menar, många spyr ju ut alla hemligheter och liknande på sina bloggar, då antar jag att ni kan få skymta mina.
Min mamma och jag
Kliv upp, kliv upp.
Vakna, se världen med ny blick, andas, blås ut - lev. Lev utan mig, men ändå med mig. Lev i min närhet, men få inte min. Se på min kärlek, men känn den inte. Titta in i mina ögon, se djupet, se ångesten - se tyngden. Din syster, vet du, hon kräver mycket. Hon kräver mycket, vilket i sin tur, leder till att du inte får lika mycket uppmärksamhet, det måste du väl förstå?
Självklart.
Ändå så kliver jag upp varje morgon, jag vaknar och ser världen, förhoppningsvis med ny blick - jag andas för att inte dö, vilket innebär att jag måste blåsa ut och leva. Jag lever utan henne, för jag har flyttat, men jag lever ändå med henne i huvudet. Jag lever i närheten av minnena, men jag kan ändå inte få komma så nära som jag vill. Jag ser vad du menar, men jag känner ingenting. Tyvärr. Jag ser in i dina ögon, ändå så ser jag inte djupet, jag ser bara ångesten. Bara tyngden. Jag vet att min syster kräver mycket, men vad fan spelar det för roll? Jag kräver också mycket, jag kräver också uppmärksamhet.
Jag måste inte förstå någonting.
Tack.
Min mamma och jag
Kliv upp, kliv upp.
Vakna, se världen med ny blick, andas, blås ut - lev. Lev utan mig, men ändå med mig. Lev i min närhet, men få inte min. Se på min kärlek, men känn den inte. Titta in i mina ögon, se djupet, se ångesten - se tyngden. Din syster, vet du, hon kräver mycket. Hon kräver mycket, vilket i sin tur, leder till att du inte får lika mycket uppmärksamhet, det måste du väl förstå?
Självklart.
Ändå så kliver jag upp varje morgon, jag vaknar och ser världen, förhoppningsvis med ny blick - jag andas för att inte dö, vilket innebär att jag måste blåsa ut och leva. Jag lever utan henne, för jag har flyttat, men jag lever ändå med henne i huvudet. Jag lever i närheten av minnena, men jag kan ändå inte få komma så nära som jag vill. Jag ser vad du menar, men jag känner ingenting. Tyvärr. Jag ser in i dina ögon, ändå så ser jag inte djupet, jag ser bara ångesten. Bara tyngden. Jag vet att min syster kräver mycket, men vad fan spelar det för roll? Jag kräver också mycket, jag kräver också uppmärksamhet.
Jag måste inte förstå någonting.
Tack.
En ny väg att färdas på
Jag kliver upp på morgonen, tittar ut genom min Kung Fu-panda affisch, den som sitter i vägen för fönstret, ni vet, eller - det kanske ni inte vet, men nu vet ni, och andas ut. Jag tar på mig tröjan ut och in, med lappen som en flagga för min idioti, tar på mig mina byxor bak och fram och olikfärgade sockar. Jag sätter mig vid min dator, och slår av den istället för att slå på den. Andas ut igen, denna glad med ett brett leende på mina, vad jag hört, stora, mjuka läppar. Tittar ut genom fönstret i köket, och ser på de vita, fluffiga molnen passera. Helvetet vilken underbar dag, även fast den har varit helt upp-och-ner, bak-och-fram och helt, helt fel.
Man kan kalla det ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att möta världen på.
En ny väg att färdas på.
Man kan kalla det ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att möta världen på.
En ny väg att färdas på.
Kliv in, min vän.
Vi är någonting nytt, någonting spännande. Det är intressant, det här - det nya, kreativa, oprövade. Det finns inte mycket jag kan säga om oss just nu, jag känner varken dig eller mig själv tillräckligt väl.
Vid min sida
Du går här, bredvid mig, vid min sida. Kliv in, min vän, och känn min värme. Den är alldeles för het, alldeles för ofta - men ibland, då kallnar jag. Då blir det kallt, jag vet, men jag behöver bara lite ved på elden, lite krydda på köttet, lite extra sås på hamburgaren. Missförstå mig rätt när jag säger att jag behöver inte dig, utan jag behöver din personlighet. Jag behöver den intelligenta personen du är, den du skall vara och kan vara, vid min sida. Jag utvecklas oerhört när jag är i din närhet - det är som att jag uppfylls av någonting som inte är jag - jag kan släppa det mesta, bara låta det gå ut genom den dörr du just öppnade. Väldigt, väldigt befriande.
Tack.
Vid min sida
Du går här, bredvid mig, vid min sida. Kliv in, min vän, och känn min värme. Den är alldeles för het, alldeles för ofta - men ibland, då kallnar jag. Då blir det kallt, jag vet, men jag behöver bara lite ved på elden, lite krydda på köttet, lite extra sås på hamburgaren. Missförstå mig rätt när jag säger att jag behöver inte dig, utan jag behöver din personlighet. Jag behöver den intelligenta personen du är, den du skall vara och kan vara, vid min sida. Jag utvecklas oerhört när jag är i din närhet - det är som att jag uppfylls av någonting som inte är jag - jag kan släppa det mesta, bara låta det gå ut genom den dörr du just öppnade. Väldigt, väldigt befriande.
Tack.
