bobothemagicalmonkey

Jag drömde att jag satt vid ett matbord och höll i en blomma. Den var vackert brunröd, med en blå-grön mitt. Jag funderade var jag sett den förut, men tänkte inte mer på det. Jag ställde mig upp och gick ut i vad som var mitt vardagsrum i drömmen; där såg jag två vingar stora nog åt en människa ligga på mitt bord. De var inte blodiga eller så, de bara låg där. Jag tittade runt mig för att se om någon glömt dem, otroligt förvirrad. Jag öppnade fönstret och tittade ut och råkade tappa min blomma. Den föll ned och landade på vad som såg ut att vara ett pappersflygplan som en ung pojke kastade iväg från mig. Den färdades över hus och tak, långt bort. Jag funderade på varför detta gjorde mig så otroligt ledsen. Jag vände mig till bordet och började gråta då jag förstod. Vingarna var de hon lämnat kvar i mitt hjärta och blomman var den kärlek hon tagit med sig långt bort från mig. Jag gick fram och strök vingarna och tänkte hur mjuk och fin dess fjäderdräkt var. Hur vacker min ängel är och har varit.

Hur mycket jag saknar den individ de här vingarna inte sitter på.

Min lilla, vackra ängel. Så jag saknar dig.

Jag hoppas att du är lycklig där du är, min blomma. Det hoppas jag verkligen.

Jag önskar att jag förstått betydelsen fortare, både i drömmen och i verkligheten. Att jag inte bara släppt den och sedan insett hur oerhört illa jag skulle må av det.

Åh, så jag saknar blomman. Åh, så jag saknar min söta, vackra.

Jag vaknade gråtande och jag gråter än.