bobothemagicalmonkey

Jag försöker höra framtiden kalla på mig, men det enda jag hör är dåtidens ekon.

Jag försöker att gå framåt men kedjorna kallar på mig med sitt rassel.

Jag försöker att frigöra mig från oket, från bördan jag själv lagt på mina axlar men lyckas på det sättet bara böja mig åt sidan och lägga sten i min ficka.

Jag vet inte hur det kommer att gå. Det börjar bli oerhört svårt att andas, att leva. Min överlevnadsinstinkt börjar falna.

Jag vet inte vad jag skall göra.

Det har dock varit mycket trevligt att känna er.

Ni behöver inte vara oroliga; inget kommer att hända.

Hoppas jag.