I ett vardagsrum.
En slagen, bruten man vandrade idag över mitt vardagsrumsgolv. En sång som sjöngs åt någon annan fyllde hans hjärta med sådan saknad att han inte visste hur man andades. Han kunde inte förstå hur någon kunde ha betytt så mycket för honom för att sedan försvinna. Han kunde inte acceptera tanken att snart skulle den personen försvinna. Den personens närhet är som syre för vår brutne man. När den personen då försvinner från vår slagne man, då drunknar han. Han kan inte simma utan kärleken från vår mystiska individ.
Nu sitter den slagne, brutne mannen och skriver medan tårar faller fritt. Hans hjärna vet att han inte borde men hans kropp kan inte sluta hoppas. Hoppas att hon bara öppnar dörren med nyckeln hon redan lämnat igen. Att hon hänger upp jackan på kapphållaren som de tagit tillbaka. Att hon tänder ljus jag inte har, på sitt speciella sätt, för att skapa lite vardagsstämning. Att hon kommer upp bakom mig, när jag sitter och skriver, och bara håller om mig. Att hon pussar på min kind, ler mot mig. Att hon ger mig sin kärlek. Att hon är min igen. Att hon alltid är min. Att hon kommer in och skäller på mig för att jag har det så stökigt. Att hon kramar mig som bara hon kan. Att hon kommer tillbaka till mig och somnar i min famn. Att hon bara håller min hand igen. Att hon kysser mig. Tittar upp på mig från vår omfamning eller när hon lyfter huvudet från mitt bröst och tittar in i mina ögon. Viskar, viskar i mitt öra alla saker som gör att jag kan vara lycklig. Snart kommer hon att resa bort från mig.
Att bli lycklig oberoende av mig. Att våra drömmar sakta släpper från varandras liv. Att våra tankar börjar färdas åt andra håll. Så länge hon ler, tänker min hjärna. Så länge hon ler vet jag att hon är lycklig. Att hon åtminstone försöker tänka på något annat. Att hon försöker se framåt. Jag vet att hon inte är lika drabbad av det här som jag är, inte fysiskt. Jag tycker inte synd om henne. Jag älskar henne. Jag älskar henne, skall ni veta. De få som, om nu någon överhuvudtaget, läser det här. Det är inte bara tomma ord. Jag kan inte, på en fysisk nivå fungera utan henne. En slagen, bruten man sitter här med två papperstussar instuckna i näsan och skriver. Hoppas. För hoppet är det sista som lämnar kroppen. Det känns som att det är nära. Det känns som att, om bara någon dag, är allt hopp ute. Då är mitt öde beseglat. Då slutar min kärlek vara kvar i min närhet. Jag vet inte hur mitt hjärta kommer att reagera. Jag vet hur min hjärna kommer att reagera. Jag kommer att hoppas att hon ser framåt. Att hon hittar lyckan, tillsammans med min systers namne. Jag hoppas verkligen, åh, så jag hoppas. Mest av allt hoppas jag att hon minns mig. Att hon inte glömmer. Jag vet dock. Jag vet att man inte kan komma ihåg hur en kram känns för alltid, hur ett ansikte ser ut. Hur en persons hud känns. Jag försökte röra vid hennes ansikte ikväll. För att komma ihåg. För att komma ihåg så länge jag kan hur hennes hud känns. Var hennes ansikte slutar. Hur hennes käklinjer går. Hur hennes hår känns. Hur hennes öron känns. Hur hennes panna sluttar. Var hennes läppar slutar, hur mjuka de är. Jag försökte komma ihåg hur hon andas. Hur hennes hjärta slår. Jag känner hur det slutar slå för mig. Jag känner hur det slår för framtiden. Jag är inte en del av den. Inte på det sätt jag vill. Inte på det sätt jag hoppas för. Så jag hoppas, för framtiden. För hennes framtid.
För att jag inte vet hur min ser ut.
Hon sade idag; jag hoppas att du blir lycklig. Att jag får som jag vill ha det, diplomatiskt nog - i slutet, må ni tro. Inte först. Jag fick rätta henne ett par gånger, heh. För dit jag skall är ingen lycklig. Inte helvetet eller så, men... ja. Jag skall också resa bort. Resa bort från allt som är vårt. Allt som blivit, allt som varit.
Jag sitter och tittar runt i vår... i min lägenhet och undrar. Undrar vad som kunnat hänt om jag bara varit en bättre människa. En bättre människa som bemött henne på annat sätt - hade det gått? Hade jag kunnat göra annat än vad jag gjorde? Eller var vi dömda från början?
Vi älskade varandra. Vi älskar nog fortfarande varandra, så som vi tittar på varandra. Håller varandra. Jag vet dock att jag inte släppt. Jag kommer nog aldrig kunna sluta hoppas. Jag är en sådan där ... person som hoppas. Jag är inte en doer. Jag är en som hoppas, hoppas att allt skall ordna sig. Jag brukar säga; "äsch, det ordnar sig" - men vad jag egentligen menar är "jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna lösa det".
Jag babblar bara nu. Men jag tror nog att jag behövde det. En damm har brustit. En propp har lossnat. Jag tror att jag kan skriva igen.
Tack.
Tack för all vår tid tillsammans.
Jag kommer att sakna dig. Alltid älska. Alltid hoppas.
Jag hoppas du får det fantastiskt dit du skall.
Skapa din framtid. Må din vilja ske, som din far skulle sagt.
Tack ännu en gång.
Jag älskar dig.
Come what may.
