bobothemagicalmonkey

En mänsklig maskin, månntro?

Vriden bortom vad som är förnuftigt, en spiral av logik i en värld av kaos driven av algoritmer utan känslor. Blanda in färger, förstånd och nyanser och du har den mänskliga apparaten. Å ena sidan driven av kalla synapser, ekvationer och matematik, å den andra driven av interpolära intryck - girighet, hat, kärlek, lust - helt enkelt en dator utan spärrar, utan ramverk. Vi fungerar tills någon säger att vi inte gör det - tills någon säger att vi bör lagas. Håller vi inte med bekräftas bara vår sjukdom. Härligt.

Jag tror jag hatar dig

Jag tror verkligen att jag hatar dig. Det finns nog inget annat ord för den känsla jag känner när jag ser på dig. Bara din närhet gör mig illamående. Du får mitt skinn att krypa, mina nävar att knytas. Mina käkar att spännas, mitt blod att pumpa. Min kropp gör sig redo för en strid jag vet aldrig kommer att anlända, en batalj som aldrig kommer att utkämpas. Hade det inte varit för att vi lever i det här samhället vet jag ärligt talat inte om du överlevt natten, din lilla fitta. Jag skulle krossa dig som en insekt. Skroift. Ljudet av ditt exoskelett under min känga. Mmm.

Jag tror att jag är galen

Jag tror verkligen att jag är galen. Jag tror att det inte finns ett uns av förstånd i mitt pinsamma försök till tankeverksamhetsframställare som vi kallar hjärna. Jag står där, duh-ar mig till sömns i en lång kö av ignorans och icke-förståelse. En känsla av kyla tränger konstant in i mig, likt nålar som försöker bedöva en smärta jag inbillar mig att jag inte känner. Jag tror inte jag mår så bra, egentligen, hur väl jag än försöker dölja det.
Jag tror att jag är galen.

Jag tror att jag är helt normal, värd allt som jag fått
Som titeln säger. Ett litet enkelt snedsteg i självförtroendetrappan bara. Bara le och ta på sig hatten igen.
Syns ute i vårrusket!

Jag tror att jag inbillar mig.
Allt jag är.
Den jag är.
Hur jag är.
Varför jag är.

Men det kan inte jag veta; det får någon annan berätta för mig. Om jag behöver lagas eller inte. Det kan inte jag bestämma. Det är så det fungerar här i livet.

Så är det bara.

Tack för mig.

Jag ligger och funderar kring det förflutna, allt som hänt och allt som komma skall.

Vi befinner oss i en pekuliär situation du och jag, min baneman, mitt förstånd. Jag går omkring i cirklar och jagar min egen, inbillade svans bara för att jag inte riktigt vet var jag vill lägga ned min stridsyxa. Jag kan inte bestämma mig huruvida jag skall strida eller lägga mig ned under varma filtar och bara le. Du och jag, mitt förflutna - vi har mycket bakom oss. Det finns så mycket jag skulle behöva prata med dig om. Gråta, skratta, le - bli allvarlig igen, bli ledsen men framförallt få svar. Få svar på allt som jag gjort, alla misstag jag begått. Hade det gått vet jag ändå inte om jag gjort det, för vet ni vad? Jag är inte perfekt. Kommer aldrig bli perfekt.

Vill inte bli perfekt.

Jag känner mig bara så ... kantstött.

Det är som att livet inte håller med mig. Allt står bara still just nu, helt utan sinnesrörelser. Jag vet bara att min hjärna inte fungerar längre. Det enda jag ser det är du och det vi skall göra tillsammans. Det vi planerat och hur vi skall klara av det. Jag har inget mer, inget annat - jag har vänner, visst, jag har planer med dem också, men ingenting fast. Inte som förut. Då allt var spikat, allt var klart. Jag visste vad jag ville, med vem jag skulle göra det och hur, när var och på vilket sätt. Jag har ingenting kvar av det jag en gång visste och kallade mitt liv. Ingenting alls. Inte ens en liten gnutta, förutom högen i mitt rum som jag inte viljat ta sönder på grund utav att det är delar av mitt gamla liv. Jag kan inte släppa det. Det går inte. Jag klarar inte av att stöka bort mitt liv från mitt rum, min egen del av mig själv. Det är som att försöka stöka bort mitt högra ben.

Jag ber om ursäkt för att jag är så dålig, en så dålig människa, men så är det bara. Jag kan inte göra annat än just det.
Jag tror jag skall sluta snart innan det bara blir en till snyfthistoria, en historia om mig själv där jag bara beklagar mig över min egen livssituation som i sig inte alls är negativ på något sätt; jag har jobb, en flickvän som jag älskar och som älskar mig tillbaka, vänner, familj som stöttar och en god ekonomi. Jag har intressen, jag har saker som gör att jag kan tillfredställa mina behov, men ... något saknas. Något är inte kvar. Något saknas i mitt liv. Jag tror jag vet vad det är.

Tack för mig.

... på huruvida det inte är så att jag har fel om allt jag gjort hittills och borde börja om i Nangiala?

Isis, Ishtar,
Hecate, Kali

Isis, Ishtar,
Hecate, Kali

Come to me...

---

Ra, bring me forth. Bring me into your damnation. Bi-execute your failure, relieve me of your pain. Especially you.
Leave me, bring me, drop me, pick me UP!

Destroy everything I am, build me up, eradicate me - furnish my soul!

BRING ME HOME!

DET NI!
Det är en bra låt.

Får mycket tankar i huvudet att snurra.

Otep - Unveiled.

Lyssna på den. Rätta mig.

Tack.

Idag så kom jag på, än en gång, som varje dag, varför jag är med dig.
Det är som att du får min dag att skina. Min värld att bli lite mer färgglad. Du är vackrare var dag, min söta. Du gör min dag till din dag, men delar den med mig. Jag avgudar dig för allt du är. Du är så äkta, så rak, så perfekt.

Fruss på dig.

Tack för att du finns i mitt liv.

Vad vore livet utan dig?

Bäst är du.

Hihi.

Namnam.

*pussar på kinden*

JA, JAG FÅR SMÖRA OCKSÅ.

Jag vandrade runt i mitt eget tankehav ett tag, tänkte över var jag var i mitt liv, vad och hur jag hade gjort allting för att hamna här. Det är lite synd att jag skall behöva tappa bort mig, snubbla över mig själv och sedan glömma bort allting igen för att hitta mig själv - för att hitta inspiration för att skriva, eller bara för att hitta var fan jag lade nycklarna.

Det är lite synd att jag inte kan koncentrera mig tillräckligt för att få till ett enda litet ynka jobb, en enda ynka liten konflikthantering.

Det är skönt det, skönt att veta att man tagit sig någonstans i världen.

Fy fan, ibland känns det som att det är syrran som är normal.

Tack.

Revel, revel, revel.
Do not wander around, feeling that you are not alive.
There is light and darkness all around us - light and darkness.
Revel in the darkness.
Revel in the light.
Consume, feed and petrify the moments that mean much to you.
Perpetualize the moments that make you want to live; that make you want to breathe.

I often think of where I would have been today without you, where I am and where I would have been without without her.
Consider the moments you are in. Consider that they might not be coming back tomorrow; consider that for you it might just have been too late; the most important thing that would have ever happened to you was lost.
Consider that and then come tell me I'm wrong.

I'm probably wrong.
Consider that.

Thank you.

Jag hade bara tänkt berätta att jag inte kan sova. Mycket tankar som virvlar.

Usch.

Tack.

Även om jag inte har nästan några läsare alls, så får vi se om det kanske inte blir lite mer uppdateringar snart. Jag kommer dock inte att ha någon dator på ett tag, så det kan bli svårt.

Vi syns.

Ha det bra.

Tack.

Walking down a cobbled, wet and slippery street I waver; should I? Am I meant to? Vice. Such a strong word. Laying down a piece of ice, fidgeting with the coatbuttons (anymore), the person simply walks into the yellow, strobing light of the overhead lamp post. Long shadows meet, engulfing each other.

Beginning.

'You again.' the first shadow says, through clenched teeth.
'Me again.' the second shadow says, grinning.
'I thought I'd lost you months ago.'
'I thought I'd lost you as well.'
'Well, you haven't. Sadly.'
'I wish I could say I didn't miss you.'
'I wish I could say the same.'
They embrace eachother, their hands clasping. Hand in hand they walk down the cobbled, slippery street.

A man and his muse. It takes so little, yet it activates so, so much. One and the same; yet it takes one to know the other - or however the saying goes. The muse knows - I don't have to.

Thank you.

End.

Riktigt nice. Sök på 'Mortal Kombat theme' på YouTube. Asnice.

Heh.

Gay (som i happy).

Jag har gått upp och ned, som vanligt, både i vikt och humör. Förbannad blir jag.

Usch.

Ja, jag vet inte vad mer jag skall skriva. Jag är så dålig på att uppdatera.
*Hare bra!*

Ja, då har man klivit ut i världens vida mörker, med en anhängare vid min sida. En vacker varelse, månntro, men likaså en anhängare. Jag trodde mig sett världen, jag trodde mig veta att ingenting kunde hänföra mig längre, men detta enkla, enkla sätt som denna stad berörde mig på. Jag vet inte vad jag skall säga. Helt otrolig upplevelse. Jag kände sakta hur jag blev anhängare mer än ledare, om jag nu någonsin varit det överhuvudtaget. Hur någon som är så mycket yngre i år ändå kunde vara den äldre i erfarenhet. Det gör mig ödmjuk, lugn i själen och lugn i hjärtat. Det gör mig glad, för då inser jag ändå någonstans att jag tagit mig långt som tillåter någon som denna person att komma in i mitt liv och göra det till en enda lång film om romantik, romanser och romaner. Att hon kan komma in och bara slänga om alla bokstäver; depression blir lycka, om ändå något felstavat och tråkigt blir till roligt. Kalla det känslodyslexi, men på ett bra sätt.

Mycket tänkvärt, mycket nytt.

Tack för den tid vi spenderade tillsammans, den betydde fruktansvärt mycket. Förhoppningsvis får vi göra fler sådana resor tillsammans - om du orkar med allt mitt oooh-ande.

Vid morgonen åter jag ler, vid morgonen åter jag lever och andas.
  "Hej, där, främling."
  "Hallå, du ärovördige morgon."

Vandra med mig, kliv bort från den utstakade vägen, skaka loss, spring utan skor bland rötter och barr.
Det behöver vi alla.

Andas.

Vakna.

Lev!

Jag kliver upp, hänförd över hur vacker morgondagen är, hur skinande solen kan te sig utanför ett fönster jag inte bryr mig om att öppna. Jag tittar mot morgondagens gröna gräs och ler för mig själv, hur mycket skulle jag inte njuta av att stå därute imorgon och bara få känna gräset mellan tårna. Jag tar sedan på mig mina låtsas-tofflor och kliver ut i en tom hall, ler för mig själv och fantiserar hur det kommer se ut när allt är städat och klart, när det är fyllt av kärlek, studs och liv. Livet leker, om än bara en dag i taget, med framtiden i sikte, som ett ensamt mål på horisonten. Man kan inte säga; "Det är helt molnfritt", utan man säger bara; "Det är bara ett litet moln på himmelen". Så kan det vara ibland, man känner sig på topp, även fast det bara är ett enda moln.
    Ibland så kan man känna sig på topp bara för att man får se lite blått. Jag vet inte vad jag menar, vad jag känner eller vad jag försöker åstadkomma med det jag skriver nu, det enda jag vet är att jag ändå vet precis exakt hur jag känner när jag känner det och att jag väldigt, väldigt gärna uttrycker det på något sätt. Kalla mig konstig, kalla mig underlig, men det är sådan jag är.

Så är det bara.

Jag kände att det kanske var dags att skriva någonting om min barndom. Nu, när jag verkar ha fått en nytändning och börjat låtsas-blogga. Jag menar, många spyr ju ut alla hemligheter och liknande på sina bloggar, då antar jag att ni kan få skymta mina.

Min mamma och jag

Kliv upp, kliv upp.
Vakna, se världen med ny blick, andas, blås ut - lev. Lev utan mig, men ändå med mig. Lev i min närhet, men få inte min. Se på min kärlek, men känn den inte. Titta in i mina ögon, se djupet, se ångesten - se tyngden. Din syster, vet du, hon kräver mycket. Hon kräver mycket, vilket i sin tur, leder till att du inte får lika mycket uppmärksamhet, det måste du väl förstå?

Självklart.

Ändå så kliver jag upp varje morgon, jag vaknar och ser världen, förhoppningsvis med ny blick - jag andas för att inte dö, vilket innebär att jag måste blåsa ut och leva. Jag lever utan henne, för jag har flyttat, men jag lever ändå med henne i huvudet. Jag lever i närheten av minnena, men jag kan ändå inte få komma så nära som jag vill. Jag ser vad du menar, men jag känner ingenting. Tyvärr. Jag ser in i dina ögon, ändå så ser jag inte djupet, jag ser bara ångesten. Bara tyngden. Jag vet att min syster kräver mycket, men vad fan spelar det för roll? Jag kräver också mycket, jag kräver också uppmärksamhet.

Jag måste inte förstå någonting.

Tack.

Jag kliver upp på morgonen, tittar ut genom min Kung Fu-panda affisch, den som sitter i vägen för fönstret, ni vet, eller - det kanske ni inte vet, men nu vet ni, och andas ut. Jag tar på mig tröjan ut och in, med lappen som en flagga för min idioti, tar på mig mina byxor bak och fram och olikfärgade sockar. Jag sätter mig vid min dator, och slår av den istället för att slå på den. Andas ut igen, denna glad med ett brett leende på mina, vad jag hört, stora, mjuka läppar. Tittar ut genom fönstret i köket, och ser på de vita, fluffiga molnen passera. Helvetet vilken underbar dag, även fast den har varit helt upp-och-ner, bak-och-fram och helt, helt fel.

Man kan kalla det ett nytt sätt att tänka, ett nytt sätt att möta världen på.

En ny väg att färdas på.

Vi är någonting nytt, någonting spännande. Det är intressant, det här - det nya, kreativa, oprövade. Det finns inte mycket jag kan säga om oss just nu, jag känner varken dig eller mig själv tillräckligt väl.

Vid min sida

Du går här, bredvid mig, vid min sida. Kliv in, min vän, och känn min värme. Den är alldeles för het, alldeles för ofta - men ibland, då kallnar jag. Då blir det kallt, jag vet, men jag behöver bara lite ved på elden, lite krydda på köttet, lite extra sås på hamburgaren. Missförstå mig rätt när jag säger att jag behöver inte dig, utan jag behöver din personlighet. Jag behöver den intelligenta personen du är, den du skall vara och kan vara, vid min sida. Jag utvecklas oerhört när jag är i din närhet - det är som att jag uppfylls av någonting som inte är jag - jag kan släppa det mesta, bara låta det gå ut genom den dörr du just öppnade. Väldigt, väldigt befriande.

Tack.