bobothemagicalmonkey

Jag kände att det kanske var dags att skriva någonting om min barndom. Nu, när jag verkar ha fått en nytändning och börjat låtsas-blogga. Jag menar, många spyr ju ut alla hemligheter och liknande på sina bloggar, då antar jag att ni kan få skymta mina.

Min mamma och jag

Kliv upp, kliv upp.
Vakna, se världen med ny blick, andas, blås ut - lev. Lev utan mig, men ändå med mig. Lev i min närhet, men få inte min. Se på min kärlek, men känn den inte. Titta in i mina ögon, se djupet, se ångesten - se tyngden. Din syster, vet du, hon kräver mycket. Hon kräver mycket, vilket i sin tur, leder till att du inte får lika mycket uppmärksamhet, det måste du väl förstå?

Självklart.

Ändå så kliver jag upp varje morgon, jag vaknar och ser världen, förhoppningsvis med ny blick - jag andas för att inte dö, vilket innebär att jag måste blåsa ut och leva. Jag lever utan henne, för jag har flyttat, men jag lever ändå med henne i huvudet. Jag lever i närheten av minnena, men jag kan ändå inte få komma så nära som jag vill. Jag ser vad du menar, men jag känner ingenting. Tyvärr. Jag ser in i dina ögon, ändå så ser jag inte djupet, jag ser bara ångesten. Bara tyngden. Jag vet att min syster kräver mycket, men vad fan spelar det för roll? Jag kräver också mycket, jag kräver också uppmärksamhet.

Jag måste inte förstå någonting.

Tack.