En mer poetisk, mörk, emo sida av mig själv. Voilá.
En mänsklig maskin, månntro?
Vriden bortom vad som är förnuftigt, en spiral av logik i en värld av kaos driven av algoritmer utan känslor. Blanda in färger, förstånd och nyanser och du har den mänskliga apparaten. Å ena sidan driven av kalla synapser, ekvationer och matematik, å den andra driven av interpolära intryck - girighet, hat, kärlek, lust - helt enkelt en dator utan spärrar, utan ramverk. Vi fungerar tills någon säger att vi inte gör det - tills någon säger att vi bör lagas. Håller vi inte med bekräftas bara vår sjukdom. Härligt.
Jag tror jag hatar dig
Jag tror verkligen att jag hatar dig. Det finns nog inget annat ord för den känsla jag känner när jag ser på dig. Bara din närhet gör mig illamående. Du får mitt skinn att krypa, mina nävar att knytas. Mina käkar att spännas, mitt blod att pumpa. Min kropp gör sig redo för en strid jag vet aldrig kommer att anlända, en batalj som aldrig kommer att utkämpas. Hade det inte varit för att vi lever i det här samhället vet jag ärligt talat inte om du överlevt natten, din lilla fitta. Jag skulle krossa dig som en insekt. Skroift. Ljudet av ditt exoskelett under min känga. Mmm.
Jag tror att jag är galen
Jag tror verkligen att jag är galen. Jag tror att det inte finns ett uns av förstånd i mitt pinsamma försök till tankeverksamhetsframställare som vi kallar hjärna. Jag står där, duh-ar mig till sömns i en lång kö av ignorans och icke-förståelse. En känsla av kyla tränger konstant in i mig, likt nålar som försöker bedöva en smärta jag inbillar mig att jag inte känner. Jag tror inte jag mår så bra, egentligen, hur väl jag än försöker dölja det.
Jag tror att jag är galen.
Jag tror att jag är helt normal, värd allt som jag fått
Som titeln säger. Ett litet enkelt snedsteg i självförtroendetrappan bara. Bara le och ta på sig hatten igen.
Syns ute i vårrusket!
Jag tror att jag inbillar mig.
Allt jag är.
Den jag är.
Hur jag är.
Varför jag är.
Men det kan inte jag veta; det får någon annan berätta för mig. Om jag behöver lagas eller inte. Det kan inte jag bestämma. Det är så det fungerar här i livet.
Så är det bara.
Tack för mig.
Vriden bortom vad som är förnuftigt, en spiral av logik i en värld av kaos driven av algoritmer utan känslor. Blanda in färger, förstånd och nyanser och du har den mänskliga apparaten. Å ena sidan driven av kalla synapser, ekvationer och matematik, å den andra driven av interpolära intryck - girighet, hat, kärlek, lust - helt enkelt en dator utan spärrar, utan ramverk. Vi fungerar tills någon säger att vi inte gör det - tills någon säger att vi bör lagas. Håller vi inte med bekräftas bara vår sjukdom. Härligt.
Jag tror jag hatar dig
Jag tror verkligen att jag hatar dig. Det finns nog inget annat ord för den känsla jag känner när jag ser på dig. Bara din närhet gör mig illamående. Du får mitt skinn att krypa, mina nävar att knytas. Mina käkar att spännas, mitt blod att pumpa. Min kropp gör sig redo för en strid jag vet aldrig kommer att anlända, en batalj som aldrig kommer att utkämpas. Hade det inte varit för att vi lever i det här samhället vet jag ärligt talat inte om du överlevt natten, din lilla fitta. Jag skulle krossa dig som en insekt. Skroift. Ljudet av ditt exoskelett under min känga. Mmm.
Jag tror att jag är galen
Jag tror verkligen att jag är galen. Jag tror att det inte finns ett uns av förstånd i mitt pinsamma försök till tankeverksamhetsframställare som vi kallar hjärna. Jag står där, duh-ar mig till sömns i en lång kö av ignorans och icke-förståelse. En känsla av kyla tränger konstant in i mig, likt nålar som försöker bedöva en smärta jag inbillar mig att jag inte känner. Jag tror inte jag mår så bra, egentligen, hur väl jag än försöker dölja det.
Jag tror att jag är galen.
Jag tror att jag är helt normal, värd allt som jag fått
Som titeln säger. Ett litet enkelt snedsteg i självförtroendetrappan bara. Bara le och ta på sig hatten igen.
Syns ute i vårrusket!
Jag tror att jag inbillar mig.
Allt jag är.
Den jag är.
Hur jag är.
Varför jag är.
Men det kan inte jag veta; det får någon annan berätta för mig. Om jag behöver lagas eller inte. Det kan inte jag bestämma. Det är så det fungerar här i livet.
Så är det bara.
Tack för mig.
Kommentarer
Trackback
